Emotionella snabbisar och ledarskap

hand

Häromdagen hade jag ett väldigt intressant samtal. Det var mitt i en diskussion som egentligen handlade om ledarskap. Men förr eller senare kommer man dock alltid in på det egna ledarskapet. Hur man leder sitt eget liv för att klara utmaningen att leda andra.

En av de stora utmaningarna för många som jag coachar är att få ihop livspusslet med jobb, ansvar, familj och barn. Väldigt många av oss har dessutom en eller flera komplikationer; en slitsam skilsmässa i bagaget, ett sjukt eller särskilt krävande barn, åldrande föräldrar eller något annat som tar mycket energi.

I det här fallet handlade det om ett barn med en kronisk sjukdom som kräver mycket energi och tid från båda föräldrarna, orsakar sömndeprivation och en ständig känsla av att inte räcka till.

En av styrkorna i den här parrelationen har alltid varit att de haft god kommunikation. De har kunnat prata om allt och gett varandra feedback. Vilket ger en väldigt bra grund att stå på.

Risken är dock stor att även de bästa relationerna, under lång och ihållande stress, övergår till ett slags produktionsteam, där hämta, lämna, fixa blir överordnat allt annat. När det undantagsvis dyker upp ett andningshål så önskar man inget hellre än att bara få avskärma sig en liten stund, och sjunka in i ett avsnitt på Netflix, innan man kraschar i soffan.

Att ta en djupare diskussion om mig, dig och oss kanske känns angeläget, men alldeles för krävande. Det skjuts upp till den dagen man får mer tid, den där dagen som aldrig kommer. Men ju längre man väntar, ju mer vänjer man sig av med att prata på riktigt.

Vi hade just talat om vikten av att ge feedback på jobbet och jag frågade min klient om hon gav feedback till sin man. Hon berättade att hon ofta skickade sms och tackade honom om han t ex hade tagit barnen till dagis även om det inte var hans tur.

Vi diskuterade den här situationen en stund. En av nycklarna för att ge bra positiv feedback är att fokusera på det personliga, inte på prestationer. Feedback ska ju också helst avnjutas i personlig kontakt, öga mot öga. Hon var väl medveten om att det vore bra, till och med jätteviktigt för relationen, att komma tillbaka till en mer kommunikativ relation. Inte bara på det personliga planet, utan även för henne som ledare. Hennes man hade hon sedan tidigare definierat som en av de viktigaste i hennes nätverk.

Men hur skulle hon få tid och orka? Som det ser ut nu har de inte tid och möjlighet att ta något längre tillfälle bara för sig själva.

Det var i den diskussionen vi kom fram till begreppet ”emotionella snabbisar”.

Hur stressade vi än är så har vi alltid tid att tala om hur mycket vi uppskattar varandra.  Det tar inte många sekunder att berätta för sin partner hur mycket man uppskattar honom eller henne som förälder. Hur lycklig man är över att ha just hen bredvid sig i de här utmaningarna. Eller berömma hens tålmodighet med dina brister – och berätta hur mycket det betyder.

De här små sakerna kan man fundera på i bilen hem från jobbet. Vad är jag tacksam för? Vad uppskattar jag hos min partner? Vad är det hos hen som gör mig glad. Och så kan man säga det när man lagar mat tillsammans, sitter i soffan bredvid varandra när man försöker hänga med i de sena nyheterna eller vid sängdags. Att kombinera orden med en lätt fysisk kontakt. En smekning på ryggen i köket, en kram eller bara hålla handen stärker de positiva effekterna.

För effekter får det. Stresshormoner kommer att ersättas av lyckohormoner som börjar skölja genom kroppen. Vi knyter närmare band till varandra och vi kommer att känna ett behagligt fokus. I kombination med några djupa in- och utandningar och ett par axlar som tillåts sjunka ner så kommer kroppen att ges chans till återhämtning.

Det här fokuset tar man också med sig in i sitt ledarskap.

Och vem vet. Kanske några emotionella snabbisar kommer att sätta igång andra aktiviteter man inte haft tid och ork till så mycket som man önskat.

Peter Englén är teamcoach på BestTeam